- Blandade resultat på om småbolag och Norden ger högre avkastning i kvantitativa strategier
- Hög spread bland småbolag och osäkerhet i aktiedata
- Småbolag kan kräva mer aktiv förvaltning
- Kan vara mer intressant att se över global alternativ än att inkludera Norden i portföljen
En pågående diskussion här på bloggen och med mina läsare är om det är bra att inkludera flera marknader och mindre bolag i portföljen. De flesta strategierna har fungerat bra både i Sverige och i Norden, men utan någon klar vinnare. Global skala jämfört med lokal skala är det klart en fördel att sprida portföljerna, vilket visats i boken ”Value investing” av James Montier, men det tillför också extra kostnader. När det kommer till mindre bolag har dessa visats ge högre avkastning för value composite strategier i USA, medan för EV/EBIT strategier och i Sverige är det mer tvetydigt. I detta inlägg tänkte jag gå igenom lite kostnaderna att ha med fler marknader och mindre bolag i portföljerna.
Fler marknader är det som är lite enklare att se på. För tillfället är det lätt att inkludera alla Nordens marknader via dels Börsdata och sen handla via nätmäklarna. Skillnaden mellan att endast handla svenska aktier är främst en stor, och det är att de handlas i andra valutor. Det medför en växlingskostnad på 0,5 % vid varje byte, vilket kommer göra sitt avtryck. Dessutom, med så få marknader som fyra, är det också stor risk att allt hamnar i ett land, vars växelkurs och andra faktorer kan påverka väldigt mycket. Ett exempel är att en EV/EBIT-portfölj i dagsläget mest skulle ha norska bolag, och med ett lågt oljepris kan norska kronan försämras mot den svenska. Den risken finns alltid, men går att diversifiera bort om man inkluderar ännu fler marknader. Däremot är det riktigt dyrt i både courtage och screener om man vill inkludera hela Europa eller världen.
När det kommer till just global exponering så får man kolla på alternativen, för det är ingen bra idé att ha 100 % av sitt aktiesparande i Sverige ur diversifieringssynpunkt. Att bara sprida till Norden är också ganska begränsat, vilket gör att det inte heller är bästa alternativet. Själv har jag 1/3-del i Sverige och 1/3 i USA som jag själv förvaltar, medan 1/3 i resten av världen via aktiva ETF:er för att få global exponering och vilka billigare än att göra det själv. Så när det kommer till den frågan måste man alltid ha en allokeringsvy, medan här i inlägget är det mer fokus på hur man gör med sin egna portfölj. Men smaken är som baken, vissa är trygga med att ha 100 % i aktier i sin egen portfölj.
När det kommer till att inkludera mindre bolag så stöter man på några problem. Dels, är de riktigt illikvida och har en enorm spread. Jag har tre bevakningsportföljer med strategier som inkluderar alla bolag på Börsdata och ett flertal av dessa inkluderar bolag har spreadar på 3-4 % och vissa till och med upp till 20 %. Det är inget som riktigt går att handla med och om man ska byta 10-20 aktier (20-40 affärer) vill man inte sitta och fiska i orderboken utan helst göra marknadsorder (alltså köpa det som erbjuds lägst i orderboken). Dessutom är det svårt att t.o.m. få positioner på 5000 – 10 000 kr vilket för många är önskvärt i en mekanisk strategi. Främst märker man det i listor som First North och Aktietorget, där vissa bolag kan ha en spread på 2-3 % även med hög omsättning. Dessutom är detta i dagsläget, med den småbolagshausse vi har idag. Om denna hausse vänder, kommer likviditeten minska ännu mer.
Min spontana tanke är att dessa mindre listor, främst de icke-reglerade som First North och Aktietorget, bör undvikas i en kvantitativ strategi. Dessutom känner jag att det är inte helt tillförlitligt när man screenar på Börsdata för dessa aktier, utan det krävs extra genomgång. På det stora hela krävs det att man är mer aktiv, lite som med net-nets vilka också lider av dålig likviditet, men då frångår man hela konceptet med att vara helt mekanisk. Som många bloggare har nämnt att på de små listorna går det som aktiv investerare att hitta små guldkorn, men det finns också många minor, vilket gör att det finns lägen för en skicklig investerare.
Även på small cap är det problem med att hitta likviditet och låg spread. Hade en diskussion med en läsare om att använda likviditetsfilter och kom fram till att aktier med över runt 200 000 kr i omsättning hade en okej spread och djup i orderboken. Ett annat alternativ är att ha en minsta market cap på ca 1 miljard eller så, vilket många gånger också kan vara tillräckligt. I O’Shaughnessys tester på micro cap kollade de på bolag på mellan 50 MUSD – 200 MUSD, så ca 500 miljoner SEK kan också vara ett alternativ, men det inkluderar en del bolag med spread på 2-3 % i dagsläget. Kollar vi Tobias Carlisles test på micro cap (50 MUSD – 200 MUSD) så fås lägre avkastning än aktier större än 200 MUSD (se Acquirersmultiple), vilket ifrågasätter lite om det är värt att inkludera dessa bolag. Joel Greenblatt inkluderar bolag över 50 MUSD i sin studie. Allmänt verkar ett lägsta marknadsvärde på mellan 50 MUSD – 200 MUSD vara lämplig och gränsen på mid cap (100 MEUR) ligger där mitt emellan, vilket kan vara ett bra mellanting.
Som slutsats kan man säga att resultaten är blandade på om det är värt att investera i hela Norden mot endast Sverige, där kan det vara snarare värt att se över hela sin globala exponering och bestämma hur mycket som man är trygg med att ha i Sverige. Samma gäller småbolag, O’Shaughnessy har visat att småbolag på 50 – 200 MUSD ger bättre resultat än bolag över 200 MUSD, medan Carlisle säger det motsatta. Det enda man vet med säkerhet är att bolag under 50-200 MUSD är illikvida och tillför en kostnad på några procent vid varje ombalansering och kan vara riktigt svåra att handla med. Så totalt sett är det enda man vet med säkerhet att mindre bolag och flera listor medför extra kostnader i ens portfölj, och det är oftast kostnaderna man som privat investerare missar och kan tjäna in på. Men varje investerares behov är olika och det bästa är att ta en ordentlig funderare själv på vad som passar.