DN idag – ”Löneskillnaderna är för små”

Idag så skrev ekonomiprofessorn Lars Calmfors på i en kolumn i DN att ”Löneskillnaderna är för små”. Det här är något jag tänkt på när jag tidigare lagt fram min kritik mot sänkta arbetsgivaravgifter och restaurangmoms. Lars Calmfors menar att löneskillnaderna är för små på svensk arbetsmarknad och att arbetsmarknadens parter måste ta hänsyn till dagens mer heterogena arbetsmarknad. Jag håller med om detta, själv tyckte jag att lönen var riktigt bra och hög som ung och sett det som ett problem varför ungdomsarbetslösheten är så hög. Att man som 18-25 åring tjänar nästan i klass med de som har 20-årig arbetslivserfarenhet känns lite skevt. På en ingenjörsarbetsplats så är det snarare så att man som nyexaminerad tjänar hälften av vad de som närmar sig slutet av sin karriär tjänar. På ekonomifakta.se så har de gjort en intressant analys där de jämför ungas ingångslöner med medianlönerna för alla. För arbetare så är ingångslönerna 14,4 % lägre för de som är 18-25 år jämfört med resten av de anställda. Idag finns det undantag i lägstalönen för personer upp till 20 år och därefter är lägstalönen ungefär 20 000 kr/månad eller 120 kr/h för icke-kvalificerade jobb inom handels och hotell och restaurang. Skillnaden är då ca 5000 kr eller 25 % mer för de som har lång arbetslivserfarenhet inom dessa yrken. Självklart blir det så att man hellre anställer en person med lång arbetslivserfarenhet för en knappt marginell löneskillnad.

Lars Calmfors gör liksom jag och riktar kritik mot sänkta arbetsgivaravgifter och skriver:

Idag försöker arbetsmarknadspolitiken kompensera för höga lägstlöner genom olika insatser för att sänka lönekostnaderna för de grupper som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden: sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar och långtidsarbetslösa samt olika anställningsstöd. Trots att dessa åtgärder är generösa, är de inte särskilt effektiva. Det reser frågan om kostnadssänkningar via lägre löner skulle fungera bättre.
Det finns ett antal svårigheter med statliga anställningssubventioner. Det krävs en hel del byråkrati för att få många av stöden, vilket kan verka avskräckande för många företag. Det finns alltid en osäkerhet om att villkoren för subventionerna kan komma att ändras. Och stöden kan verka stigmatiserande: att en person kan anställas med hjälp av en subvention riskerar att peka ut denna som ett ”problemfall”.

Så hellre att vi sänker lägstalönerna utan att det utarmar lönerna för resten av arbetskraften. T.ex. att facken har ett undantag för lägstalönen för personer under 25 år och sätter denna lägre. Dessutom blir det motiverande att veta att man kan höja sin lön under karriären, något jag ser fram emot. Vi får se vad som händer nu efter valet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *