Att vara doktorand har varierat lite genom tiderna men innebär i dagsläget att man i stort sett är anställd på heltid och forskar. Till detta har man upp till 20 % universitetstjänstgöring, vilket kan innebära att undervisa eller andra tjänster. Själv har jag undervisat en del, vilket har varit en intressant upplevelse, men också suttit med i institutionsstyrelsen i två år som doktorandrepresentant. Även om doktorandutbildningen är just en utbildning är fokus ändå att producera och publicera forskningsresultat.
Doktorandtiden är ett bollande mellan att läsa in sig i ämnet, utföra beräkningar eller experiment, läsa kurser och undervisa. I många fall har man också en frihet som inte existerar på många andra arbetsplatser, då man är till hälften student och hälften forskare/anställd. Däremot kan denna frihet också vara stressande, då det lätt blir att många jobbar mycket obetald övertid. Det är inte ovanligt på min avdelning att folk sitter kvar kvällar och helger, och arbetsmoralen är ganska hög bland doktorander.
Däremot finns det en baksida med doktorandutbildningen. Först och främst är det jobbutsikterna. De flesta som börjar en doktorandutbildning på universitetet har ofta en idé om en karriär som forskare. Trots det är utsikterna ganska låga inom ämnen där forskning sker främst på universitetet. De senaste 20 åren har det varit runt 17 000 – 20 000 doktorander i Sverige, med runt 3000 doktorsexamen per år. I jämförelse är det ca 15 000 lektorer och professorer. Om vi antar en genomsnittlig karriär på 25 år för en lektor/professor innebär det ca 600 nya positioner per år. Detta innebär att det är 5 doktorander per fast lektors/professors-tjänst.
Detta är inte enbart ett fenomen i Sverige, utan kan observeras världen över. De inom just humaniora har det svårast (se exempelvis denna artikel), men det är också svårt inom naturvetenskaper där många måste hoppa mellan olika kortvariga positioner. Som doktorand lever man ständigt i närvaron av förbittrade 35-40 åringar som fortfarande letar efter en fast akademisk position, på min avdelning har vi ett antal. De flesta arbetar hårt och det finns alltid en oro att det inte kommer leda någon vart då forskning i ämnet inte sker utanför universitetet. Många samtal bland doktorander och forskare handlar just om ”vad man ska göra sen?”. Trots det har vi haft en ganska ”gynnsam” miljö för att bli anställd, då den forskande och undervisande personalen har dubblats vid svenska universitet senaste 20 åren.
Osäkerheten vad man ska göra, den hårda konkurrensen som också leder till elitism och tuff miljö gör också att många drabbas av depression. En studie på belgiska doktorandstudenter visar på att ungefär en tredjedel har risk för depression medan studier i Storbritannien och USA visar på hälften. De flesta som börjar har ofta genomfört en svår utbildning på bra nivå, för att sedan börja med forskningsprojekt som många gånger inte leder någon vart. Ett problem som upplevdes på vår institution var just att flera doktorander inte riktigt kom igång och blev lämnade för sig själva. Själv kan jag säga att läsa fysik var svårt, att forska i fysik är klart svårare.
Trots att det är tufft att vara doktorand har det också varit en givande tid. Man får en inblick i forskningsvärlden och hur forskning går till och vissa får friheten som det innebär att vara en forskare. Själv har jag kunnat dyka ner i saker som jag inte skulle kunnat göra på en vanlig anställning, något som både utvecklat mig själv och givit mig bra färdigheter framöver. Jag känner att jag kan med lätthet ta an alla möjliga svåra och komplexa ämnen, då man är utbildad inom abstrakt tänkande. Min egen forskning har också gått bra och gett givande resultat, redan nu tillräckligt för en avhandling trots att jag har över ett och ett halvt år kvar av min doktorandtid.
Jag börjar nu förbereda mig för att kanske gå över till det vanliga arbetslivet, något som nästan känns som ett måste på grund av de dåliga framtidsutsikterna inom forskningsvärlden. Det känns lite synd att många, liksom mig, spenderar fem år att utbilda sig till forskare och speciallister i ett område utan att kunna fortsätta, speciellt då mycket av universitetsforskning inte utförs inom industrin. Visst får man många färdigheter och de flesta blir produktiva i övriga ekonomin, men mycket av det man lärt sig på universitetet ganska specifikt utan övrig praktisk tillämpning. Däremot, att självständigt driva projekt, försvara det och stå för sina resultat, vara djupt insatt i ett ämne och kunna sätta det i kontext samt använda robust vetenskapligt arbetssätt är något som man kan ha mycket användning av oavsett yrkesroll. Själv har jag haft enorm nytta av det i och med denna blogg, när jag läst och skrivit om börsen.
Vi får se vad som händer med doktorandutbildningen i fortsättningen, men det känns inte så effektivt att låta några av de bästa studenterna på universitetet spendera ytterligare 5-10 år på en karriär som inte leder någonstans. Visst producerar doktorander forskningsresultat och får insikter som driver utveckling på annat håll, men det är ändå svårt att direkt mäta forskarutbildningens verkan. Varje doktorand kostar ungefär 3 miljoner, något som de istället kunde tjänat in om de jobbat i arbetslivet. Trenden lutar i alla fall åt det hållet, antalet doktorandnybörjare har minskat med 25 % senaste 5 åren. Senaste 20 åren har också antalet svenskfödda doktorander minskat markant. En sak är i alla fall säker, längre utbildning är inte alltid svaret på brist på kompetent arbetskraft.