SNS gav i år ut en rapport där de jämför svenska universitet med toppuniversiteten Stanford och University of California Berkley. Jag har läst delar av rapporten och tycker att deras argument är riktigt intressanta. De lyfter fram tre större förbättringspunkter för de svenska universiteten:
- REKRYTERINGSPOLITIKEN. Alla akademiska tjänster bör utlysas internationellt för att skärpa konkurrensen och bredda rekryteringsbasen.
- UNDERVISNINGENS ROLL. Det bör finnas tydliga karriärvägar för lärare som kombinerar forskning och högkvalitativ undervisning. Endast de som uppvisar jämna och höga prestationer inom både forskning och undervisning bör anställas och befordras. Genomför systematiska utvärderingar av kvaliteten på högskoleundervisningen och erbjud stöd för förbättringar.
- KURSPLANERNA. De amerikanska toppuniversiteten erbjuder studenterna ett brett utbud av teoretiska och praktiska färdigheter. I Sverige tvingas studenterna tidigt specialisera sig. Överväg förändringar av kursplanerna för att fokusera mer på färdigheter snarare än på specifika kvalifikationer eller examina.
Alla dessa tre punkter tycker jag är riktigt vettiga och något jag håller med om att det skulle kunna förbättras.
Den första punkten är intressant då svenska universitet oftast internrekryterar, något jag märkt då jag sökt doktorandstjänster och blev också en del av processen med att stanna på samma universitet. Jämför jag med mina kollegor så har majoriteten av dessa en examen från samma universitet. Lite tråkigt att det blir så, rörlighet borde uppmuntras även om det är en trygghet att stanna kvar.
Den andra punkten har diskuterats kring lunchen ett flertal gånger på min avdelning. I USA så är det vanligt att en lektorstjänst innebär både undervisning och forskning. Däremot så innebär en lektorstjänst i Sverige endast undervisning, vilket innebär att de som vill hålla på med forskning måste söka externa medel, vilka också kommer från staten. Det står i rapporten att 85 % av finansieringen av svenska universitets undervisning och forskning sker med offentliga medel. Det innebär att det är bara hur man fördelar det som spelar roll. Tyvärr har det blivit att en pott till undervisning som är kontinuerlig, sedan en pott till forskning som sker via anslag och måste sökas i konkurrens med andra forskare. Därför prioriteras endast forskningen och undervisningen sker som en bisak. Bättre är det att ha lektorer som till hälften är lärare och till hälften är forskare, så som i USA. Detta visar sambandet av vad universitetet har som roll i samhället som både forskande och undervisande institution.
Den sista punkten och en riktigt viktig punkt är hur utbildningarna ser ut. Dels tycker jag att det svenska systemet med yrkesexamina för ingenjörer är felaktigt. Bättre vore det med att dela upp det i en kandidat och en master, som i övriga världen. Allt för många jag studerat med hade det räckt med att ta en kandidat eller motsvarande högskoleingenjörsexamen. Istället trälar folk på och läser in en civilingenjörsexamen på 7-8 år, för att sedan hamna på ett jobb där en högskoleingenjörsexamen krävs.
Svenska högskoleutbildningar är också för specialiserade. Det är huvudpunkten de tar upp i rapporten. I svenska universitet så väljer man redan när man börjar att ta en viss inriktning. För många passar inte detta, vilket tyvärr gör att många hoppar av eller byter. Extra vanligt är det inom ingenjörsinriktningarna. I USA så läser man 1-2 år innan man behöver välja inriktning, där man studerar de första 1-2 åren mer allmänbildande kurser (liberal arts). En ingenjör i USA har läst ett år med kurser i humaniora och andra kurser än ingenjörskurser, i jämförelse med Sverige där man endast läser ingenjörskurser. Själv läste jag nästan ett läsårs kurser i ekonomi och historia på eget bevåg, men som tyvärr inte ses som något meriterande i min examen. Det är inte helt ovanligt att folk gör, och dagens civilingenjörsutbildning är alldeles för lång, oavbruten och specialiserad för att vara motiverad. Sen gillar jag också tanken på att en universitetsutbildning skapar en välutbildad samhällsmedborgare samtidigt som det är en professionell yrkesutbildning.
Så, mina förslag på förbättringar utifrån rapporten:
- Öka fasta anslagen till lektorer. Låt dem vara både forskare och lärare, där de kan spendera halva tiden på att vara lärare och halva på att vara forskare och inte är beroende av att få externa medel för att kunna forska. Prioritera både resultat i klassrummet och forskningsresultat för dessa tjänster än endast forskningsresultat.
- Skrota yrkesprogrammen och ha endast kandidat samt masterprogram. Detta för att öka rörligheten samt möjliggöra för lättare avslut och mer helhet i varje del av utbildningen. T.ex. så tar fysiker ut en kandidat, men det är inte vanligt att tekniska fysiker gör det plus att tekniska fysikers kandidat är ofullständig ifall man kollar på vad som ingår.
- Inför breda och mer generella kandidatprogram där inriktningen först behöver väljas i andra året. Det är utformningen för de flesta kandidatprogrammen, däremot så tvingar dessa in studenterna redan första året i en specialisering. På den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten läser nästan alla studenter väldigt liknande kurser de första året, vilket gör att man kan ha en mer öppen ingång till programmen. T.ex. inför en teknisk kandidat där endast 90 hp behöver vara inom det ämne man tar kandidaten i, likt det system som finns för filosofie kandidat samt naturvetenskaplig kandidat. Sedan kan man utöka det med att involvera mer kurser i andra ämnen, likt ekonomie kandidat och politices kandidat.
- Fundera på att utöka kandidatexamen så att de innehåller mer än bara en specialisering i det angiva ämnet. T.ex. ett krav på ett visst antal poäng inom allmänbildande ämnen/liberal arts.